2020-10-21
Det är fotot som jag aldrig kommer att kunna ta. Så här sitter jag i datorskärmens sken och manövrerar konturer runt bilder på mina barn, frilägger dem, klipper, klistrar, lägger ihop lagren. Elis har en illblå haklapp på sig så jag gör allt svartvitt för att dämpa färgens skrikighet. Den här bilden handlar om barnen, inte om kläderna.
Synen tar andan ur mig när den är klar. Elis i mitten, med Folke till höger och Walter till vänster. Bröderna samlade, Elis lever, det är synen jag aldrig kommer att få se men här är fotot ändå. De är så lika, och så jämlika; bebisar med pigga blickar och alla möjligheter framför sig.
Jag gör en lodrät och en vågrät version av bilden och lägger in den lodräta som bakgrundsbild i mobilen. Jag trodde inte bilden skulle ha en sån inverkan på mig – jag väcker mobilens skärm hela tiden när den slocknar, jag kan inte sluta titta för jag vet ju att jag är trebarnsfar men nu ser jag det för första gången med egna ögon.
