2020-12-30
Första jul- och nyårshelgerna sedan vi miste Elis. Vi tar oss igenom de här dagarna med möda: vi saknar och vi sörjer men vi firar trots allt. Nu känner jag fullt ut hur mycket det betydde att Elis fick överleva helgerna för ett år sedan, att hans medtagna lilla kropp orkade, att han kunde få glädjas åt julklapparna och ropa “gott nytt år” på decenniets sista dag.
Hade det varit annorlunda, om vi hade förlorat Elis där under helgerna, då skulle julen och nyåret upphört att existera som glädjehögtid för alltid. Jag skulle ha firat för barnens skull men aldrig kunna känna något annat än sorg innerst inne. Nu tänker jag tillbaka och påminner mig själv om att han var lycklig i julas, att han på riktigt såg fram emot allt han ville göra under det nya året. Jag har alltid tyckt att “gott slut” låter lite hemskt att säga, men det var faktiskt det vi upplevde.
