I augusti 2017 fick vi beskedet att vår äldste son Elis hade drabbats av en elakartad hjärntumör, och han levde i två och ett halvt år efter det. Denna blogg skrivs dag för dag exakt fyra år senare, av mig, Jacob, Elis pappa. Tanken kom när jag läste ett Twitterkonto med dagliga uppdateringar om andra världskriget, skrivna i presens trots att det gått decennier. Elis kamp mot cancern är mitt och familjens eget världskrig, samtidigt som sjukdomstiden på många sätt var fin och fylld av kärlek.
Bloggen är antagligen mest en angelägenhet för de närmast sörjande, bokstavligt talat, men kanske kan den väcka tankar och vara givande även för andra. För egen del tycker jag det känns bra att se tillbaka på stunderna, inse att det fanns många sådana även i Elis korta liv, och skriva om dem. Det är faktiskt lite som att göra något tillsammans med honom igen.
