2018-02-15
I exakt ett halvår har vi levt i Dumma knölens slagskugga, just idag. Det är konstigt att det gått att ställa om, att det känns så vanligt alltihop. Cisplatin, Vinkristin, Lomustin, ord jag inte hade hört för ett halvår sen, nu vet jag alltför väl och jag ser tacksamt på medan gifterna rinner in i Elis ådror.
Varje gång en droppflaska är på väg att ta slut börjar apparaten varna genom att spela tre toner som låter som inledningen till ”In the Summertime” med Mungo Jerry. Elis och jag åker ner ett par våningar och hittar en touchskärm där han spelar en ”Fruit Ninja”-klon. Sist jag spelade det spelet satt jag på ett flyg hem, spelade frenetiskt, paniskt, för att hålla borta tanketsunamin som var på väg att göra mig galen. Det var sex månader sen.
