2018-02-17
Det kommer inte som någon överraskning, men när vi vaknade på sjukhuset i morse var Elis kudde helt full av hårstrån. Cytostatikan gör sitt jobb, uppenbarligen.
Sista lilla pärsen innan vi får åka hem är alltid att försiktigt ta bort den självhäftande skyddsplasten som klistrats fast på Elis bröst för att skydda slangen och nålen som sitter i hans port-a-kath-dosa. Det är bokstavligt talat som att dra loss ett stort plåster, och jag håller på och försöker komma på knep för att det inte ska göra så ont. Jag trummar med fingrarna på huden precis intill medan jag drar bort lite av plasten, kanske kan det distrahera lite. Till slut släpper sista hörnet, och sköterskan kan dra ut nålen vilket brukar gå rätt smärtfritt.
Och så står vi där i ytterkläder båda två och väntar på hissen. Det är så befriande att sätta ”check” på ännu en omgång cytostatika, att ingen förkylning och inga dåliga värden satte käppar i hjulet. Nu hoppas jag bara att Dumma knölen är lika illa tilltygad som Elis hårsäckar.
