2018-03-27
Så, min älskling, det är dags igen. Klockan är några minuter i åtta på morgonen och jag har hittat en parkeringsplats, det var som vanligt fullt i det underjordiska garaget men det fanns en plats utanför på Gävlegatan, en gatstump inklämd mellan höga sjukhusfasader som ger känslan av att man befinner sig längst ner i en ravin.
Jag joggar bort mot parkeringsautomaten, vänder mig om och vinkar till Elis som sitter kvar i sin bältesstol. Maskinen spottar ut P-biljetten och jag springer tillbaka med blicken fäst på den lille kämpen i framsätet. Snart kommer vi att vara i provtagningsrummet, han kommer att hålla i en värmekudde för att få fart på cirkulationen, och så kommer han att ta lilla sticket utan att blinka, låta dem fylla ett par provrör med hans blod. Och om värdena är tillräckligt bra kommer vi att vara tillbaka här i ravinen i morgon, med packning för att sova över i cellgifternas namn.
