2018-04-09
Hörseltest. Det är rogivande att titta på honom där han sitter i sin ljudisolerade lilla värld och flyttar en träplatta varje gång han hör en ton. Ungefär som de första gångerna jag såg honom leka på förskolans gård och insåg att han sköter sig själv just nu, jag är bara en betraktare och ska inte blanda mig i.
Jag sitter i rummet intill och ser hans koncentration bakom det tjocka glaset. Så fort han kommer ut och är klar tänker jag säga att han har varit jätteduktig. Det brukar gå bra på hörseltesterna.
Allt är tyst runt mig, som sig bör hos en audionommottagning där det pågår ett test. Elis sitter på en tjock kudde för att nå upp till bordet, och stolen jag sitter på är också mjuk. Bekväm. Jag sov nog lite för lite i natt, känner hur ansiktet blir tyngre och ögonlocken tappar kraft medan minuterna går.
Tar det inte ovanligt lång tid den här gången? Tanken slår mig innan jag nickar till.
En kurva. Som ser annorlunda ut än de vi fått förr. Jag står bredvid audionomen som håller papperet i handen och pekar på frekvensintervaller, förklarar hur de nya resultaten skiljer sig från de tidigare. Det ser inte så bra ut längre. Cancerbehandlingen har börjat slå hårt mot Elis hörsel. Jag är klarvaken nu.
