2018-05-03
Elis på väg in i sömnen. Det var rogivande att titta på honom då, när han var baby. Att se hans lugn, och dessutom veta att man själv skulle få en stunds respit från hans behov medan han sov.
Fortfarande sover jag hos honom varje natt hemma, så som jag gjort under hela sjukdomstiden. Nu när jag varit bortrest några dagar har det varit nätterna som känts tommast. Dagar ställer krav på en som vuxen, det finns stunder när man behöver göra annat. Men nätterna, då låg jag bara där, två ögonvitor i mörkret, och hittade ingen ursäkt att vara ifrån honom.
