2018-05-18
Detta är som att se sitt barn utsättas för rysk roulette, som något ur Deer Hunter. Fy fan. MR-svar. Fyy faan.
Vi tar sjukhushissen upp, väntar med ångestkranarna vidöppna och får så komma in till läkaren. Det är dags att ge resultatet. Revolverns trumma snurrar och stannar. Cancern håller vapnet mot Elis huvud. Mot hjärnan. Det kommer att säga klick igen, eller så har vår tur tagit slut och detta är dagen då smällen kommer, den slutgiltiga, explosionen, dödsdomen.
Hjärnstammen är nu ren från tumörceller. Okej. Bra.
Men det finns kvar något litet vid lillhjärnan. Ett observandum. Den var mer långsträckt vid förra undersökningen, nu har den dragit ihop sig lite och blivit mer rundad. ”Det är lite udda”, säger doktorn. Vi försöker förstå om det är bra eller dåligt att den ändrat form. Varken eller, tydligen, för den har inte ändrat storlek.
Denna gäckande skugga på bilderna är antingen cancerceller eller ärrvävnad, båda sakerna syns på MR och det går inte att säga vilket av dem det är. Läkaren talar om hur ”diffusionen” trots allt tyder på ärr snarare än tumör. Men vi ska göra nästa MR om två månader istället för tre, för att hålla koll.
I bilen på vägen hem testar jag att andas igen, och det går. Tankarna virvlar kring detta ”observandum”. Men revolvern klickade idag.
