2017-09-06
Karolinska, våning 6. Elis farfar har följt med och de hänger vid ett Brio-tåg i väntrummet, det finns en tunnel som gör roliga ljud när tåget kör igenom den. Vi lämnar dem där, säger ”vi kommer snart tillbaka älskling”, följer med läkaren till rummet i andra änden av korridoren. Sätter oss återigen mittemot honom, för att tala om sådant ingen förälder vill höra.
Strålning. Ljudlös, osynlig, skrämmande kraftfull. Orubblig i sitt erbjudande: den har goda möjligheter att rädda din sons liv, men den kommer att kräva ett skålpund av hans kött i utbyte. Elis är fyra år. Yngre barn än så strålas inte, hjärnan är för omogen, biverkningarna blir för svåra. Trettio gånger ska Elis lägga sig under kanonen, trettio piskrapp ska driva djävulen ur kroppen på honom.
”Vi har tänkt efter, och vi vill delta”, säger vi till läkaren. Det är ännu en studie som pågår, vi har redan fått ett antal frågor om att ställa upp i diverse forskningsprojekt. Vi har sagt ja hela tiden, givetvis vill vi stödja kampen mot vår nya nemesis. Den här gången är dock vårt ”ja” också en manöver för att skydda Elis.
Den vanliga strålbehandlingen ges med fotonstrålning, som går rakt genom kroppen som en laser på film och skadar allt i sin väg. Men det finns en nyare metod, protonstrålning, som är mer som att skjuta gevärskulor. Med lagom ”krutmängd” hejdas projektilen vid tumören, så att åtminstone organen på andra sidan slipper ta stryk. I Norden finns en enda protonkanon, den ligger i Uppsala. Studien vi just sa ja till handlar om protonstrålning, så därmed måste nu Elis skickas till Uppsala och få den något skonsammare behandlingen.
Bortifrån väntrummet hör vi ett svagt tufftufftuff och en liten ångvissla. Vi gör vad vi kan, men vet att vår lille kille kommer att få men för livet.
