2018-11-03
Det är större än man kan tro, ögonblicket på den här bilden. Inte bara att jag sitter bredvid min son Elis som jag är så stolt över. Nej, det speciella är att han den här kvällen sitter upp, efter att ha legat plant ända sedan operationen. Jag håller armen bakom honom för säkerhets skull, men han sitter själv och det är så starkt gjort av honom. Sjukgymnasten har varit här och Elis har all funktion i ben och fötter, svagare i vänster men det bör bli bättre med tiden.
Han har en kompress på huvudet också. Kirurgen gjorde ytterligare ett ingrepp förutom ryggoperationen: Elis har nu en så kallad omayadosa inopererad i huvudet. På samma sätt som hans port-a-cath-dosa på bröstet är läkemedlens motorväg in i blodomloppet, är den nya dosan en infart för att läkarna ska kunna ge cytostatika direkt in i hjärnan.
Gårdagens besked, att den största tumören är helt borta efter operationen, har helt förändrat min sinnesstämning. Nu känner jag igen att vi ska kämpa mot detta, att det finns möjligheter. Tre små tumörer återstår och om den nya cytostatikan bara visar sig ha verkan så finns det definitivt hopp. Elis och vi är på väg att resa oss igen på flera sätt.
