2017-09-11
Sköterskan håller fram en docka mot Elis. ”Om du känner här”, säger hon, och han trycker med fingrarna på ena sidan av dockans bröst. Där innanför sitter en hård rund dosa, det känns som om en bordshockeypuck letat sig in under skinnet. Det är en venport, som underlättar när någon ska få stora mängder mediciner ofta. En sådan ska de operera in på Elis i morgon.
Vi är på våning 12 på nya Karolinska och detta är barncancerzonen som kommer att bli ett andra hem för oss under året som stundar. Korridorerna är kantade av boenderum med sjukhussäng, toa och tv, och i vart och ett finns ett barn ute på sin egen resa. Några snart färdigbehandlade, en del vars dagar är räknade.
Vi får behålla dockan på vårt rum, den har matningssond i näsan också och jag hoppas vi slipper sätta en sådan på Elis framöver. Ikväll äter han i alla fall pannkakor med sylt och vaniljglass, och tuggar i sig ett Kinderägg på det. Alltid nåt.
Han vill ut och köra mer i korridorerna med en orange liten BMW som han blivit förtjust i, men jag måste säga nej. Den första operationsduschningen väntar och han protesterar lamt medan jag skrubbar honom med särskilda tvättsvampar impregnerade med klorhexidin. Han säger att landstingsnattskjortan är mjuk och skön. Vi varvar ner med Barnkanalen på tv, Octonauterna räddar en gravid sköldpadda som hamnat i en strömvirvel.
Vid tiotiden har han somnat och jag sitter i min säng som jag skjutit tätt intill hans, justerar upp ryggstödet med en fjärrkontroll och bläddrar i en Guinness Rekordbok från 1978 som av någon anledning låg i avdelningens barnbibliotek. Den första sovjetiska rymdpromenaden beskrivs som ”obekräftad”. Elis andetag bredvid mig är lugna och fridfulla. Det är här jag ska vara.
