2019-01-16
Detta är en bild som en av pedagogerna tog när Elis skolades in på sin nuvarande förskola. Då som nu handlar det om att hantera saknad. Då: att stålsätta sig och gå därifrån med honom gråtande ”paappaaa” bakom ryggen. Nu: i teorin något liknande om än mer ordrikt. Men det är mycket, mycket svårare denna gång att bara gå därifrån och tänka att detta är ett plåster som behöver ryckas av.
Hittills har vi varit nöjda med att han överhuvudtaget har kunnat vara en stund på förskolan med en förälder som sällskap hela tiden. Men vi måste börja vänja honom vid att vi går därifrån, jag inser det. Idag har jag ett möte med personalen, i ett annat rum än Elis, och min plan är att därefter gå hem en stund så att han får öva på att vara på förskolan själv. Fast när jag kommer ut efter mötet och han säger hur mycket han har saknat mig, att han vill att jag ska vara hos honom, då vittrar min plan sönder och blåser bort. Jag stannar hos dig Elis, klart jag gör det.
