2019-03-08
Torr i munnen. Oro i kroppen. MR-svar på gång, och jag har en dålig känsla den här gången. Vid 09:50 avbryter jag väntan och tar med mig Elis från väntrummet vid provtagningen, vi behöver ta lilla sticket och har köat ett bra tag men skyndar nu upp till tolvan för att inte missa MR-mötet klockan 10:00. Däruppe ser jag Elis läkare i korridoren, och försöker tolka hans ansiktsuttryck – är det en man som snart ska leverera det värsta besked man kan ge en förälder? Jag vet inte.
Förseningar, säger de. Elis och jag åker tillbaka ner till provtagningen, betar av lilla sticket till slut. Jag messar med Sandra som fortfarande är uppe i norr med Folke. Förklarar att det kommer att dröja en stund till. Det är jobbigt för mig att vara ensam här, men jag vet mycket väl att det är ännu värre att vara den som inte är på plats.
Halvtimmen senare. Nu är det dags. Fyra väggar runt mig. Elis läkare mittemot. Han öppnar munnen – och säger ord… som är vacker musik! Den största kvarvarande tumören, den som suttit vid hypofysen, har i princip försvunnit. Wow! Den på synnerven har minskat en liten aning. Den lilla pricken på ryggen är oförändrad, men det kan den väl få vara då, för den här gången.
Jag kan andas igen, en jättebumling har fallit från mitt bröst, jag är så glad, så otroligt glad! Elis och jag går därifrån och jag skickar lyckliga meddelanden till nära och kära, vi åker hem och sen tar vi tuben till Mörby och jag säger att Elis ska få en present eftersom han inte kunde följa med till mormor och morfar, han väljer en mjukisemoji av det barnsligare slaget och jag säger bara varsågod, mitt älskade, barnsliga barn.
