2019-03-16
Folke kräks precis när vi kommit upp från Gamla stans tunnelbanestation. Snabb överläggning landar i att Elis och jag får gå ensamma på Postmuseum den här lördagen medan lillebror och mamma åker hem.
Så jag tar Elis hand och vi går ner i källaren där museets barnavdelning ligger. Den är som gjord för honom – han pysslar vykort till mor- och farföräldrarna som han får frankera och posta på riktigt i en riktig, knallgul postlåda. Han leker paketleverans med lastbilar av trä, stämplar blanketter och klättrar på taket av en jättestor postbil med lite hjälp från pappa. Han älskar alltihop.
Jag messar hem, frågar hur det är med Folke. Han har 39 graders feber, får jag till svar, och jag tycker jättesynd om honom. Men mer än något annat uppskattar jag ändå att få vara ensam med Elis igen, att vara på utflykt tillsammans han och jag. Det finns något rent i att få fokusera fullt på honom, och han har en pappighet i sig som gör att jag känner att han är glad att få vara med mig också. Vi har en bra dag, vi.
