2019-04-03
Jag har vågat mig på att resa bort med kompisar i några dagar. Det satt långt inne men jag säger till mig själv att jag måste kunna göra sånt, även om jag har en nästan vidskeplig inställning till det här med att vara långt borta från Elis ända sedan den där kvällen när jag satt på ett tyskt flygplatshotell och fick samtalet om att de hittat en tumör i hans hjärna.
Men här är jag nu i ett blåsigt men soligt Portugal, Sandra har messat att allt var ok på lungröntgen – jag hann bli orolig men nu pustar jag ut. Intalar mig själv igen att detta är friskt, att detta är livet och att det ska bejakas. Vi går runt och upptäcker omgivningarna tills fötterna värker. Hittar någonstans att äta, lyckas få in hockeyslutspelet på mobilen och ser Färjestad slå ut HV71. Sandra skickar ett kvällsmess, det har gått bra, barnen sover, Elis pratade om att han ville att jag skulle komma efter godnattsagan och bära in honom till hans rum som jag brukar. Jag saknar dem, men jag har haft en bra dag ändå.
