2019-08-31
Det är en så omtumlande resa vi gått igenom de två senaste åren, Elis har knuffats hit och dit av hårda behandlingar och biverkningar, men han och vi har hela tiden nått någon form av stabilitet ganska snabbt efter varje törn.
Nu ser vi framåt, cancerresan är långtifrån över men jag ägnar alltmer tankemöda åt hur Elis framtid ska se ut praktiskt, socialt och ekonomiskt. När det gäller det sistnämnda har vi i alla fall sluppit bråka med försäkringsbolaget: vi hade barnförsäkring i Folksam och de har betalat ut pengar för både hans cancer och hans tidigare NPF-diagnoser, de som läkarna nu tror berodde på tumören. Så: hatten av för Folksam, för att de inte gjort den här tiden ännu svårare för oss.
Det är inte pengar som räcker för att säkra hans framtid, långt därifrån, men det täcker kistbotten och så länge jag kan jobba ska jag kämpa för att fylla på den där kassakistan. Jag har aldrig tidigare förr funderat speciellt mycket på mitt eget slut, men nu har jag en tydlig målbild: när jag ligger där på dödsbädden ska jag kunna vila i visshet om att jag gjort allt för att Elis ska ha ett bra fortsatt liv utan mig.
