2019-09-06
”DU FÅR INTE GÅ”, säger Elis, han är jättepappig och mitt hjärta vrider sig i kroppen, jag är en millimeter från att säga att vi struntar i skolan och går hem, men jag vet att han kommer att vara glad och säga att det var BRA i skolan när jag hämtar honom, skolan gör honom lyckligare, det är bäst att han får göra det här så jag släpper honom, säger hejdå jag älskar dig och går mot bilen.
Benen är ostadiga. Jag är så förtvivlad efter gårdagens MR-svar. Läkarna ska ”prata med Wien”, ledningen för MEMMAT-studien, men jag vet ju, vet vad det är vi fått för besked, det är svårt att gå rakt när jag tänker på den grymma stjärnhimmel av nya metastaser som nu fyller Elis hjärna.
Jag skickade det sorgliga svaret till nära och kära efter läkarsamtalet igår, och barnens farfar och faster skyndade sig hem till oss så att vi kunde tillbringa kvällen tillsammans, vara nära Elis och hjälpa varandra att hålla tillbaka tårarna. Måste hålla masken inför barnen, de vet inget.
Jag snabbar på stegen över skolgården, börjar springa när jag närmar mig bilen, slår igen dörren bakom mig och får äntligen bryta samman, jag sjunker ihop med händer och ansikte mot ratten och skälver av desperat gråt, ropar i min ensamhet:
”Elis, DU får inte gå. DU får inte gå”.
