2019-10-02
Det är ofattbart, men på något sätt har livet stabiliserat sig i en vardag som till och med har stråk av lycka ibland. Sen Elis blev sjuk har sorgen följt ett mönster – tre gånger har cancern slagit till mot oss: första beskedet, återfallet, och nu det sista återfallet – och varje gång har ångesten direkt efter beskedet varit stenhård, omtöcknande, men efter några dagar eller veckor har fotfästet återkommit.
Jag tycker mycket om att ta honom till skolan, hjälpa till att knuffa på cykeln när han trampar uppför backen dit, och sen komma tillbaka och hämta honom, se det lilla huvudet längst bort i matsalen och kramen när han kommer ut till oss. Han vill testa mina solglasögon när vi går ut på skolgården och det får han. Jag har alltid dem med mig numera: när jag går hem själv efter att ha lämnat honom behöver jag ibland dölja tårarna.
