2019-10-03
På lekterapin. Elis säljer plastfrukter. Vi ska träffa Elis ansvarige läkare, vi har bett om en second opinion, för när en läkare sagt att ens barn är dödsdömt kan man inte göra annat. De skickade vidare frågan till studieledningen i Wien som instämmer i att det inte går att stråla Elis igen. Biverkningarna skulle förgöra allt som är Elis, och han skulle troligen ändå inte överleva.
Jag har sedan diagnosen inte haft så mycket känslor inför själva tumören, Dumma knölen. Jag har tittat på Elis bakhuvud och tänkt att där inne finns det små prickar av cancerceller och allt i vår värld kretsar kring att få bort dem, men jag har inte varit direkt arg på dem. Nu, däremot, hatar jag. Jag är så förbannad på de där jävla metastaserna som är på väg att döda mitt barn, äckliga äckliga cancer som växer i hans lilla huvud. Jag har varit inne på kistbegravning men nu finns det något i mig som vill välja kremering bara för att cancern ska brinna en gång för alla.
