2019-10-10
Läkarna har tagit upp detta med att berätta. De har frågat oss om vi sagt, eller tänkt säga, hela sanningen till Elis: att han kommer att dö av Dumma knölen, att han befinner sig i slutet av livet. De har omsorgsfullt sett till att formulera sig så att de inte direkt rekommenderar något, men de har låtit oss veta att enligt studier så brukar de föräldrar som berättar, som tar tjuren vid hornen, inte ångra sig efteråt.
Vi tänker inte berätta.
Jag bryr mig inte om vad studier säger. Vi är helt eniga om att inte säga något till Elis, vi känner vår son, vi vet vad som är bäst. Jag är utilitarist, jag tycker att man ska fatta de beslut som skapar mest lycka, och det enda som skulle förändras om vi berättade är att vi skulle introducera dödsångest för Elis. Vi skulle få ägna kvällar åt att lugna honom istället för åt att prata om hur mycket vi älskar varandra.
Om han skulle fråga mig rakt ut, eller om jag skulle få en känsla av att han anar något, då skulle jag absolut berätta för honom. Men han lever i nuet, han säger kväll efter kväll att dagen som gick har varit bra, han är en lycklig liten kille. Allt jag vill just nu är att göra hans sista tid så bra som möjligt. Den ska handla om livet, inte om döden.
