2017-10-08
”Whoa!”, säger frisören skärrat.
”Det är ok”, säger jag. ”Ingen fara.”
Vi är i Mörby Centrum och klipper barnen. Det är vårt stamställe eftersom de har en rolig frisörstol som ser ut som en bil. Varje gång vi ser en Fiat Abarth på stan brukar jag peka och säga ”där är ju bilen ni brukar klippa er i”.
Frisören drog just det allra första draget med kammen genom Elis hår, en manöver han gör flera gånger om dagen, men den här klippningen är inte som andra. Effekten är densamma som när man böjer sig framåt över en gräsmatta och rycker upp en grabbnäve strån. Hela kammen är full med blont barnhår nu, frisören rensar den och en stor tuss ramlar ner på golvet. Strålningens pris.
”Det är lugnt. Han är… du kan fortsätta”, säger jag så samlat jag kan men olustkänslan knådar min mage också. Visst, vi bokade in den här klippningen eftersom vi visste vad som var på gång – lika bra att klippa Elis kort, då kanske det kommande håravfallet blir mindre dramatiskt för honom. Men jag trodde inte det skulle komma så abrupt, inte att det skulle skrämma slag på en stackars frisör en söndageftermiddag.
Elis är lugnast av oss alla just nu. Det gör inte ont när testarna släpper från hans huvud, han tittar på en iPad-film och fingrar förstrött på Abarthens ratt. När frisören lättad deklarerar att han klippt klart beställer Elis rosa och blå färg i det kvarvarande håret, han vill ha lite annat stuk än Folke som tog rosa och grön.
Vi pausar på Thelins fik och Elis beställer en chokladboll som han faktiskt tar ett par bett ur. Jag sätter igång selfiekameran på mobilen och visar honom hur han ser ut. Han tycker det blev bra.
