2020-01-12
Elis… andas inte längre. Klockan 05:15 vaknar Sandra med ett ryck som väcker även mig och nu hörs bara syrgasens ensamma väsande i mörkret, herregud, inga andetag, för allt är förbi, det har hänt nu, Elis är död, han försvann medan vi sov och världen som jag känner den störtar samman i hans spår.
Han är så tyst och min gråt likaså, och när vi tryckt på knappen, personalen kommit in och nickat bekräftande och sedan lämnat oss ifred så lägger vi oss på varsin sida om Elis. Vi ligger så i två timmar, pratar med honom, berättar hur mycket vi älskar honom, smeker hans kinder och hår, vårt barn.
Så vaknar Folke. Han sitter upp i sängen nu. Vi sätter oss intill honom och jag berättar att något jättejättesorgligt har hänt. Det sorgligaste någonsin. Dumma knölen är en farlig sjukdom man kan dö av, säger jag. Och det har hänt nu. Elis har dött.
Två ord från Folke:
”För alltid?!”
Ja, älskling. För alltid.
Tid att gråta igen, gråta som aldrig förr.
Elis får ligga kvar i rummet, så stilla, så fin. I några få timmar till är vår son nära oss. Folke målar ett gipshjärta till honom och dekorerar det med glitter. Elis farfar kommer hit och vi håller om varandra för att inte falla. Personalen tänder ett ljus och ställer fram keramikskulpturen som symboliserar det som hänt: en liten pojke med resväska. Vi äter, korv med bröd.
Vi måste välja Elis sista kläder, han får några av sina favoritplagg med motiv från Toca Boca-apparna han tycker är så kul: blå byxor med figurer och en röd tröja med en hamburgare på, tyget är jättemjukt mot huden och det känns så viktigt att Elis tröja är skön.
Så kommer de i en grå van som ska ta Elis till bårhuset, och de frågar om jag vill bära honom till bilen. Jag är Elis pappa så jag tar honom i mina armar och vandrar genom hopplöshet och förtvivlan, böjer mig framåt och vilar ansiktet mot hans kind och hans hals, detta är den sista kramen och gud vad jag älskar dig min Elis, du kommer inte att vara ensam på din resa för en del av mig dör också i den här stunden.
