2020-01-13
Det är dagen efter Elis död och tyngst av allt är sorgen, den krossande, den massiva. Men den går hand i hand med saknaden, en saknad som får mig att ständigt liksom famla efter Elis i tomrummet. När vi lämnade Lilla Ersta igår, när vi gått förbi den lilla keramikpojken med resväskan och lagt våra saker i bilen, så lyfte jag bort den ena bältesstolen ur sätet och la den i bakluckan. Vi körde dit med två barn men hem med ett. Saknaden behöver ingenstans att sitta.
Vi är på bårhuset idag. Tillbaka till Karolinska, ännu en gång har vi åkt till Karolinska för Elis skull. Vi har fått en tid i ett visningsrum där vi ska få se honom igen. Mormor och faster hann inte se honom på Lilla Ersta igår men nu är vi här istället och jag vet inte vad jag ska vänta mig när dörren nu öppnas.
Där ligger han och jag vill bara till honom nu fort, jag går fram till min älskade son som ligger under Bamsefilten med Ugglan bredvid sig, smeker honom över hans nu så kalla ansikte, hej min älskling, tänk alla gånger när vi skulle sova och du ropade ”känn på mina kalla öron, känn på mina kalla fötter”, du la fötterna på min mage och jag sa AAH ISBITAR och du skrattade ditt sneda ljuvliga skratt, nu är du så kall Elis, gubben.
Det är en sån lättnad att vara hos honom igen, de har tänt ljus och det är så fint och vi är nära honom allihop och sörjer i våra egna bubblor, jag pussar hans panna, klappar hans hand och viskar saker till honom. Att vara här hjälper inte mot sorgen men det lindrar faktiskt saknaden. Jag köpslår en sista gång: det kan väl få förbli så här, han är ju död nu, vad mer begär ni, kan Elis inte åtminstone få ligga här och vara så här fin för alltid så att jag kan få träffa honom när som helst?
Men timmen går och vi måste göra detsamma. Jag vänder mig om på väg ut och ser på honom så länge det går, som man gör när man är nyförälskad. Jag vet att jag kommer att få se Elis en gång till när vi ska lägga honom i kistan och den vetskapen är viktig för att jag ska klara att gå härifrån.
