2020, januari
Åh Elis, timmarna utan dig blir fler och fler men varje cell i mig är uppfylld av dig, min kropp säger åt mig att det väl är dags att åka tillbaka till Elis snart, som om jag vore iväg på ett ärende på stan, men jag kan inte, ankarkättingen är brusten, den fasta punkten borta och jag driver bortåt i okänd riktning.
Den kärlek jag fått av dig genom åren har varit kolossal, så ljusstark och så fri från förbehåll, och jag jagar desperat efter något sätt att känna den, få kontakt med den igen. Jag fortsätter prata med dig på det här sättet, men jag behöver mer, behöver se och höra den, behöver återgälda den, få fortsätta säga till dig hur mycket jag älskar dig, men det går inte, jag får aldrig göra det mer. Detta bedövande ord: aldrig.
Jag fosterställningsduschar i badrummet där din handduk hänger. Jag försöker äta, i köket där dina teckningar täcker kylen och frysen. Jag hämtar posten och ditt namn möter mig i kuvertfönstren. Mitt muskelminne vill värma lite sondmat, ge dig ögondroppar, rengöra knappen på magen med saltlösning och kompresser, våra rutiner som varit så enormt viktiga men som nu är ingenting.
Vi har varit som en gammaldags storfamilj i några dagar, med farfar, faster och mormor här, suttit och långpratat och tillsammans försökt fylla tomrummet. Det är en omöjlig uppgift men det har varit starkt att sitta där och veta att varenda en av oss älskar dig så mycket. Ensamheten krymper och gemenskapen växer när man känner det: vi delar samma kärlek till Elis.
