2020-09-29
Så kom Barncancergalan 2020, med berättelsen om Elis sista tid i livet som en bärande del. Vi fick frågan om att medverka av vår fina terapeut Suzanne, som vi pratar med regelbundet via Skype. Pandemin gör allt komplicerat, och nu har galans filmteam inte kunnat följa cancersjuka barn som de brukar på grund av smittorisken. Så eftersom Suzanne visste om att jag har filmat och fotat Elis mycket så hjälpte hon till med kontakten.
De var här hemma och filmade oss för några veckor sedan, intervjuade Sandra och mig en i taget. Vi mindes, pratade och grät. Jobbigt på många sätt, filmteamet förlorade också fajten mot tårarna, men jag älskar ju att prata om Elis när det finns tid till det och när någon på riktigt vill lyssna. De skickade en trailer till oss sen, den började med en sekvens när Elis och jag är på sjukhuset. Han frågar om Dumma knölen kommer att försvinna idag och hans ögon är så stora och så djupa.
Under galan igår kväll visades resultatet, ett tvådelat reportage: intro och cliffhanger först – ska det gulliga barnet klara sig eller inte – och sedan del två med det sorgliga svaret. Totalt sju minuter tv, som för mig rymmer en evighet. Jag tycker producenten Ann-Sofie gjorde jobbet med fingertoppskänsla; jag vet själv hur svårt det är att pressa in alla fakta som måste med och ändå berätta en historia som känns. På slutet var förstås vår lille Walter med också, men hon gick inte i ”slutet gott allting gott”-fällan. Allt är inte gott, kommer aldrig att bli det mer.
Under galan i fjol levde Elis fortfarande men vi visste att han inte skulle klara sig. Det var fruktansvärt plågsamt att då se ”in memoriam”-sekvensen där de visar bilder på cancerbarn som dött, och veta att Elis nog kommer att finnas med där nästa gång. Jag tänkte på att jag ville att det skulle vara en fin bild på honom. Igår sjöng Darin ”En bädd av rosor” och Elis var först ut i bildspelet, jag valde ett foto när han står i hotellrummet på Fuerteventura och har på sig sin t-shirt med bananer. Han är jättefin.
