2017-10-21
Jag drar upp rullgardinen, konstaterar att svampmoln och rökpelare fortfarande fyller horisonten, och sedan går jag och gör frukost. Vår familj lever i en skräckvision, men fortfarande måste strumporna på, mackorna bredas och dagen tacklas. Och hör här: det känns helt okej. Ofattbart nog.
Jag hade ingen aning om att det gick att fortsätta fungera och rent av känna korn av glädje i en sådan här situation, men det gör det. Den inledande fasen av chock och panik gick snabbt över till insikten att detta är ett jobb vi måste göra och ta oss an. Jag gråter ibland men skrattar mycket oftare, och dagarna har börjat gå lika fort som de gjorde förr.
Elis inre styrka är nyckeln, naturligtvis. Så länge han är sitt underbara jag, så länge han håller humöret uppe, så länge måste jag också fatta att detta är livskvalitet. Det är lördag och vi ger oss ut bland höstfärgerna, slänger skräp på återvinningen, handlar godis på ICA, allt medan barnen vädrar tankar och känslor med oss. Om det är så här världens undergång ser ut kan jag leva med den.
