2017-11-12
Stirrar folk? Han har ju sin sond nu, inte mycket hår kvar på huvudet och det är uppenbart vid första anblicken att han är sjuk. Förut hade jag en föreställning att man som cancerförälder skulle gå och plågas av att främlingar glodde på ens barn; blickar av nyfikenhet, medömkan, kanske till och med obehag.
Vi är på stan, i Kungsträdgården: de har byggt upp något slags område där norra Sverige marknadsför sig för turism, så det passar bra att titta på tillsammans med Elis morföräldrar som kommit ner från Lappland. Det är eldfat, kopparpannor, kåtor, och inte minst har de lagt ut snö så att man kan testa att åka skidor några meter. Vi skippar skidorna men Elis blir bubblande glad över att ha snö under fötterna igen.
Så: stirrar folk på honom? Inte bara idag, utan hur har det egentligen varit den här tiden? Det finns två svar: jag vet inte, och jag bryr mig inte. Kanske har en del tittat, men jag har inte märkt det. Och om jag skulle ha märkt det hade det kvittat. För nu har mitt barn Dumma knölen, och det överskuggar petitesser som vad diverse okända människor tänker om oss.
