2017-11-14
Det är Fars Dags-tider nu. Sjätte gången för mig som pappa. Det har aldrig varit en stor högtid i min tillvaro: jag växte upp i en familj som ansåg sig ha genomskådat försäljningstricket så jag förväntades aldrig springa och shoppa slipsar i november bara för att handlarna ville det.
Jag fick inga slipsar i år, ingen after shave, det behövdes inte, det blev ett par teckningar som jag bedyrade var jättefina. Dessutom en stilla inre reflektion över mitt eget faderskap.
Jag antar att jag älskade Elis och Folke för fullt redan innan Dumma knölen, det var ju så det kändes. Dock: detta att vara med sin son och veta att han svävar i fara, att han redan kunde varit död om omständigheterna varit lite annorlunda, det lyfter känslorna till en ny, tidigare okänd nivå. Om ditt barn precis varit nära att falla från en klippkant kramar du det så hårt, så hårt när du står där på knä i bergsvindarna. Denna min sjätte Farsdagshelg är jag mer pappa än jag någonsin varit tidigare.
