2017-11-16
En dag för länge sen flimrade visionen förbi: jag själv 60+ hasande runt i filttofflor med mandelkubb i munnen, knarrigt muttrande över att ”ungarna hälsar på så sällan”. Så jag beslöt att den dagen ska jag ha tusen och åter tusen bilder och filmer av barnens uppväxt, som balsam och tidsfördriv för gubben som saknar sina söner.
Alltså har kameran fått klicka loss. Vardag och fest har dokumenterats. Den första tiden i Elis liv finns i en hel drös mappar på hårddisken, med Folke som gör honom sällskap efter två år. Jag behöver knappast säga hur glad jag är över att jag gjort så här. Det är fortfarande en bra bit kvar till sextioplus för min del, men redan tittar jag på bilderna med nostalgi och vemod. Jag vet ju att den Elis som finns på bilderna – Elis före Dumma knölen – har jag sett för sista gången.
