2017-12-04
Han sover så stilla, rör sig nästan inte alls, andetag som knappt hörs. Men där är han, Elis, livs levande, full av drömmar. Sängen är kortare än jag så jag formar kroppen till ett S och krånglar ner mig intill honom, lyssnar på hans utandningar, tänker ”det här är det högsta livet har att bjuda” och låter ögonlocken bli tunga, driver bredvid hans andetag in i sömnen.
Sedan Elis blev sjuk har jag somnat bredvid honom varje kväll. Förr vaknade han ungefär varannan natt någon gång på småtimmarna och tassade upp i hallen gnidande ögonen med ena handen, greppande Ugglan med den andra. Delvis för att vara gentleman, delvis av gammal vana från tiden då Folke behövde vara med Sandra för att ammas, brukade jag kliva upp, hjälpa honom tillbaka till sängen och lägga mig bredvid honom. Nu, däremot, kan jag inte förmå mig att somna någon annanstans när jag är i hans närhet. Det känns som att det skulle vara en bortkastad chans till tid med Elis.
