2017-08-24
Bilden kommer till mig: det är en dag i slutet av april och Elis har suttit för sig själv med sina färgpennor en stund, tyst på det där sättet som brukar betyda bus. Han skrattar gott åt våra miner när vi kommer in i köket och får se färgstrimmorna i hans ansikte, och sedan glömmer han själv bort sin krigsmålning och går och tittar på Pyjamashjältarna framför datorn, koncentrerad och randig.
Vi har precis tagit bort kompressen som satt över operationssåret, ett laddat ögonblick. Hur otäckt skulle det se ut? Nu ligger han i sängen igen och vilar och jag ser på hans nacke. Såret, ärret, visade sig inte alls vara märkvärdigt, ett rött streck med en liten sårskorpa, den sorten som på en fyraåring brukar betyda att det stuckit ut en spik i träkojan eller att cykelturen slutat i en taggbuske. Men nacken är lila, jag trodde först att det var blåmärken fast vid närmare anblick insåg jag att det var ritade streck. Hudmarkeringspenna från operationen. Ingen lek den här gången.
Vi ska få komma hem idag. Jag har inte lämnat sjukhuset sedan jag kom hit, har inte pallat att åka ifrån Elis. Det känns redan skrämmande att tänka sig att vi ska vara hemma utan livlina, den röda knappen som tillkallar personalen. Men Folke finns hemma, leksakerna och sängen likaså och Elis skiner upp när han får höra att vi snart ska hem. Jag börjar lägga ner mina saker i ryggsäcken. Något slags vardag kanske väntar där hemma ändå.
