2017-08-26
Där ligger han, utmattad av vad som förr var enkel vardag. Förbättringarna kommer sakta, aningen mer rörlighet här, lite bättre aptit där, men de finns i alla fall. Direkt efter operationen sa han inte så mycket mer än ”aj” när vi flyttade på honom. Nu känner man i alla fall att det är Elis som är hos oss, att det är han som försöker, kämpar, tröttas ut. Ber att få gå tillbaka till sängen, trots att det är mitt på eftermiddagen.
Och det är bara otur. De sa så, läkarna. Ren otur, av en magnitud jag aldrig varit i närheten av tidigare. Jag begriper nu att jag tvärtom haft otroligt mycket tur i livet hittills – det som upplevdes som motgångar och sorger i stunden var sånt som passerade, slipades ner av tiden. Kvar fanns jag, lycklig i det stora, då och då oroad av det lilla. Tills nu.
Det var inte bara filosofiskt prat av läkarna, det där med otur. Deras bedömning är det inte finns någon ärftlighet, vilket är en sten som faller från hjärtat med tanke på Folke, och att det inte finns några yttre orsaker, inget vi kunde gjort annorlunda för att hejda eller bromsa det som tog Elis i besittning. Bara otur som får det att svindla. Över 100 000 barn som föds i Sverige varje år, ett nytt barncancerfall per dag… jag orkar inte räkna men det är så osannolikt, så sjukt, så orättvist. Som om någon i stan skjutit ett slumpskott rakt upp i luften och kulan landat i huvudet på Elis.
Där ligger han. Inte ens fem år fyllda. Redan drabbad av otur för ett helt liv.
