2017-09-04
Är jag en dålig pappa som inte insåg vad som var på väg att hända tidigare? Borde jag ha märkt tecknen? Jag ser på filmen från vår semesterresa för en månad sedan, när han lekte med katterna i Montenegro, och nu är det tydligt hur han då och då svajar till och har svårt med balansen. För att inte tala om hur trött han var, ville vila på utflyktsbåten både dit och hem.
Och problemen att hålla vikten. Jag bläddrar bland bilderna från den senaste tiden och hittar en där han verkligen ser utmärglad ut. Det är en tusendels sekund, men just i det ögonblicket känns det som det borde varit uppenbart att något var fel, det är bara att titta på fotot.
Och hans ögon. Har han inte varit trött i blicken på sistone, har inte ögonen varit röda, tärda, fanns ledtrådarna där men utan att jag var tillräckligt uppmärksam? Kunde jag tänkt till, begripit, slagit larm, kanske lyckats få behandlingen att starta tidigare innan tumören växte sig så stor?
Nej. Fan heller. Gatorna i Montenegro var kullriga, och i medelhavsvärmen kan vem som helst behöva vila. Elis har alltid varit smal, och det finns miljoner anledningar till att man kan se trött ut på ögonen. Den här cancern har samlat styrka i hemlighet, vuxit och vuxit tills det inte gick att dölja vilken best den blivit, tills Elis ben knappt bar honom längre, och först då kunde vi förstå.
Det går inte att leva sitt liv i ständig maxberedskap för katastrof, man kan inte tänka att varje avvikelse hos ens barn är något livshotande. Så många aspekter på vår situation plågar mig nu, men det finns inget i backspegeln värt att ångra eller klandra sig för. Vi har viktigare saker att göra.
