2017-09-16
Det blev nej, förresten. Till den där testikelbiopsin som kanske, eventuellt skulle kunna vara räddningen om Elis blir steril. Läkarna hade kollat upp det, men det görs tydligen inte bara sådär utan det är en studie som riktar in sig på patienter som har ännu högre risk för infertilitet.
Så, en möjlig framtid ritas om någonstans borta vid horisonten. I min intensiva vilja att skydda honom, säkra hans överlevnad, finns i förlängningen också en dröm om att lite av Elis ska få finnas kvar i fjärran släktled, att det ska anas en skymt av hans leende i nya ansikten, generationer framöver.
En grej som kändes jobbig, onödigt jobbig, var en läkarreaktion när ämnet kom på tal. Det var tydligt att doktorn inte tyckte att fertiliteten egentligen var den stora grejen, utan snarare att Elis i framtiden skulle vara så märkt av behandlingen att han skulle ha svårt att hitta en partner.
Jag köper inte resonemanget, jag fattar faktiskt inte ens hur man kan yttra sig om mänskliga relationer och kärlek i enskilda fall, bara för att man är cancerdoktor och statistiken säger si eller så. Kom inte och säg till mig att Elis inte kommer att kunna träffa någon att älska. Om bara en liten stråle av hans bedårande personlighet kan lysa igenom de kommande krigsskadorna, då kommer han att hitta någon som vet vad riktig skönhet är.
