2017-09-29
Jag är med min son Elis, och det är så fint. Att få vakna bredvid honom i Uppsala, gå tillsammans till Skandionkliniken. Se på när han skriver sitt namn på en rittavla, ELIS, berömma hans fina bokstäver, klockan är åtta. Följa honom ända tills narkosen lägger sin tunga filt över hans kropp. Vänta.
Se hans vackra drag där han ligger medan syrgasmasken pyser stilla intill hans ansikte. Säga ”god morgon” när han vaknar, ge honom dagens Piggelin, acceptera att dagens stickpresent blir en liten gulgrön påse som skrällskrattar öronbedövande när man trycker på den. Ta sjuktransporten hem – en resa som för några dagar sedan brukade innebära prat om att han ville ha en ”ambulanshelitopter” i lego.
Komma hem, ta fram legot han precis fick och brandhelikoptern som självklart också tar med sig sjuka patienter ibland så den räknas. Leka att det brinner och att patienter måste ha hjälp. Spela Paw Patrol-spelet. Ta en bild tillsammans med honom, jag har för få sådana. Jag är med min älskade son Elis, och det är så fint.
