2017-10-06
Det leendet, det där solljusintensiva leendet, jag saknar det och är orolig för det. Det har gått en och en halv månad sedan hjärnoperationen då de kom åt ansiktsnerven, och fortfarande märks ingen förbättring i Elis ansiktsmimik. Det är kväll och vi tränar, han får säga O-I-O-I så teatraliskt det går och knipa ihop ögonen allt han kan, medan jag tittar noga noga och söker efter spår av framsteg, en liten rörelse i mungipan, vad som helst som kan tyda på att förlamningen är på väg att släppa. Hittills: ingenting. Ingenting alls.