2017-10-12
Det är som ett skärande eko från förr. Så fort Elis fötts fick vi börja jobbet för att få i honom näring. Trång magmun, reflux, kräkningar, mjölkproteinallergi, allt gav en viktkurva liknande en bergskedja. När han var en månad gammal sondmatades han, med slang i näsborren och allt. En vecka bara, men plågsamt att se. Sen fick vi åka hem, och sakta började den där kurvan krypa åt rätt håll. Jag trodde att den där sonden skulle bli en parentes att berätta om för honom när han blivit stor.
Vi har kryssat oss fram i mattillvaron, en tugga i taget. Elis har aldrig haft något stabilt, säkert kort i matväg utan när han fattar tycke för någon rätt är det alltid en kort romans innan han säger nja.
Vi gick till en dietist, som kom fram till att det som räddar oss är Elis fäbless för välling. Nappflaskan är hans kompis fortfarande och jag struntar fullständigt i om vi tappar poäng i ”mitt barn är så brådmoget och duktigt”-racet. Tidvis har jag spetsat med rapsolja så att flaskan blivit alldeles gul längs väggarna. Men nu funkar inte ens vällingen. Här är vi igen, med tejpen och slangen på kinden och blicken på viktkurvan.
