2017-10-15
Herregud, han är bara skinn och ben nu. Det har gått så fort, det har också sammanfallit med håret som nu rasar av honom, så hans uppenbarelse är en annan än den var för bara en vecka sedan. Och febern har inte släppt. Men Elis är tapper, han håller humöret uppe och kör runt med sin radiostyrda Blixten-bil som tjutande driftar omkring med spinnande däck och nästan överröstar Folkes tjat om ”nu är det min tur”.
På kvällen fattar vi beslutet att satsa på att fara till Uppsala, trots att det kanske inte blir någon strålning i morgon. Vi köper med oss två Happy Meal till barnen, i linje med vår nya positiva inställning till McDonald’s. Elis äter lite av kanten på hamburgerbrödet och smakar på några pommes frites. När vi släckt lampan ligger jag i mörkret och försöker använda telepatiska krafter för att driva ner hans kroppstemperatur till normal, strålningsgodkänd nivå.
