2017-11-28
Våning 6 på Astrid Lindgren, en korridor som känns som att den menar allvar, och ett rum där vi suttit förut. Läkaren talar lugnt och stilla om stora saker. Röntgensvar. Kontrastladdning. Saker som syns, som kanske också finns. Det är ett område där, pek mot den svartvita bilden på skärmen, titta där, vi tror att det är behandlingsrelaterat. För tidigt att säga säkert, det här är ju första röntgen efter strålbehandlingen.
Jag tar in det jag kan, försöker förstå, läsa in nyanserna, doktorns minspel. Elis är här, blyg men duktig under rutinkontrollerna, andas in djupt när stetoskopet är på ryggen, går på tår och hälar igen när han blir ombedd. Det där området, skuggan på röntgenbilden, är antagligen bara normala rester, typ ärrvävnad efter allt Elis hjärna utsatts för den senaste tiden, operationen, strålningen.
Vi går ut ur rummet, mot hissarna. Kramar Elis, berömmer honom, älskade älskade gubben. Lättnad, mest. Jag skriver ett kortfattat mass-sms att allt såg ut som det skulle. Ja, jag hade hoppats på en tomteskrockande läkare som sa att det var helt rent och att han aldrig sett bättre resultat efter en strålning. Men detta är ett resultat som vi får vara nöjda med och jag måste väl lära mig att ha tålamod.
