2017-12-09
Elis och Folke i nordlig skog, ett foto från i somras. Jag går igenom alla årets kort på barnen och komponerar den årliga julklappsalmanackan till släkten, en bild per månad. Klickar, sållar, väljer ut, väljer bort. Det är första gången jag på riktigt satt mig och överblickat året i bilder på det här sättet, och så tydligt sett det helvetesgap i mitten av augusti som åtskiljer de två världarna före/efter.
Skogsbilden blir illustration till november månad. När kalendern är klar har jag valt tio bilder från tiden innan Dumma knölen, och två där Elis är sjuk. De äldre bilderna är förföriskt vackra drömmar om en förlorad tid, men det känns fel att bara välja ut sådana. Han är lika älskad, om inte mer, nu när han är sjuk – det är bara tufft att ta in att den gamla Elis aldrig kan komma tillbaka helt. Kanske har jag accepterat det till två tolftedelar.
