2017-12-30
Jag har en kluvenhet inför nyår. Å ena sidan är det fest, och minnen skapas, och minnen är bra. Men det finns en påtvingad känsla av uppbrott, avslutning, omstart – som om sådant styrdes av kalendern och inte av livet.
”Det gamla året lägger sig att dö.” Som liten tyckte jag alltid så synd om det gamla året när den raden i Nyårsklockorna lästes, den överskuggade skålvrålen som följde och jag förstod inte varför vi skulle vara så glada över det nya året och knappt ägna en tanke åt det gamla som låg där på sin dödsbädd.
I morgon är det dags igen. 2017 ska lägga sig att dö och det har å ena sidan varit ett fruktansvärt år, ett ”annus horribilis” som burit med sig det värsta besked jag fått. Men det har även varit ett år med Elis och Folke, jag har fått vara med dem hur mycket som helst, så det har också varit ett fulländat år. Jag vill ha många, många fler sådana.
