2018-01-04
Sköterskan packar in Elis fingertopp i ett litet plåsterpaket, han slinker ner ur mitt knä och går bort mot hörnet där brickan med stickpresenter finns. Pennor, klistermärken, småbilar, plastdinosaurier.
Elis granskar utbudet, försöker utröna om det tillkommit några nyheter sen sist han tog blodprov. Till slut plockar han upp en liten fjäderdriven polisbil, och säger som han alltid gör:
”Jag måste ta en present till min lillebror också.”
Jag gör en min mot sköterskan, försöker signalera något mittemellan ”gulligt va” och ”ursäkta”. Hon ler överseende, hon har varit med förr när Elis tagit prover. Det är inget trick, han är inte ute efter att norpa åt sig en extraleksak till sig själv, han är genuint angelägen om att han inte ska få mer än Folke för det vore ju orättvist.
Han hittar en nästan likadan bil och jag lägger de båda plastleksakerna i skötväskan medan vi lämnar provtagningsrummet. Elis tar mig i handen och vi går mot parkeringen. Han är en liten pojke med känsla för rättvisa, drabbad av den största orättvisa man kan tänka sig.
