2018-02-10
”Elis, jag är alltid nära dig”.
Jag har sagt de orden till honom ofta under hans fem år, har medvetet velat pränta in dem så att han alltid ska komma ihåg dem, att min röst och den meningen ska finnas där som ett eko ända in i hans själ.
Det är dels för att han här och nu ska veta och känna att pappa tänker på honom och att han aldrig är ensam, även när jag för stunden är någon annanstans. Men lika mycket, om jag ska vara ärlig, har jag sagt det för att han ska minnas det den dag jag inte finns längre, att han ska ha orden med sig när han går vidare i livet. Kanske kan det vara en trösterik tanke, att jag är nära honom vad som än händer.
Jag säger det fortfarande ofta, även om han protesterar ibland och säger ”om du åker långt bort är du ju inte alls nära, pappa”. Jag förklarar så gott det går, säger att ”nära” kan betyda att man tänker på någon så mycket att det känns som att man är hos varandra. De senaste månaderna har tvingat mig att tänka på orden ur en annan synvinkel också. Att jag även måste plantera dem hos mig själv. Jag vet ju nu att vad som helst kan hända.
Elis, jag är alltid nära dig.
