2018-02-22
Jag stirrar ut mot lyftkransskogen utanför fönstret, minns hur vi stod exakt här under Elis stora operation i augusti när allt var nattsvart feberdröm och tillvaron balanserade på knivseggen. Då fanns det inget mittemot, nu växer en byggnad upp, skelettet har tagit form under tiden han vårdats, byggnaden är halvvägs mot fullbordan och Elis behandling likaså.
Tiden går. Elis är fem år och har varit sjuk i ett halvt. Redan är en tiondel av hans liv märkt av Dumma knölen, och mer kommer det att bli. Vi är inne för cytostatikabehandling igen, en av de mindre doserna som följer på tungviktaren han fick för en vecka sen. Byggnaden där på andra sidan kommer att skymma Stockholm om några månader. Undrar hur Elis kommer att må då.
