2018-03-13
Det fanns tre tidiga faser när jag var rädd för att vi skulle förlora Elis, faser jag skulle tro är likartade för de flesta föräldrar.
Den första fasen var den omtumlande inledningen av graviditeten. För så fort plustecknet fanns där på stickan, så fort de inledande vågorna av overklighet dämpats, då kom oron. Ordet ”trimester” var nytt för mig, men det krävdes inte mycket tid framför Google innan jag förstått att det var under de tre första månaderna som riskerna var överlägset störst. Så jag tyglade den största euforin, försökte vara beredd på att detta ljus kunde slockna utan förvarning när som helst. När graviditetsvecka 13 äntligen kom var det en befrielse och ljuset fick skina upp obehindrat.
Förlossningen, givetvis. Nu eller aldrig-momentet där det enda jag kunde vara säker på var att ingenting skulle bli sig likt. Inom några timmar skulle jag vara far till en livs levande liten pojke, eller ha drabbats av mitt livs trauma. Det första skriket när han kom ut, åsynen av honom, barnmorskor och doktorer som intygade att han var frisk – vilken lättnad och vilken lycka.
Plötslig spädbarnsdöd. Den tredje skräcken. Ovanligare nu sedan vi börjat låta bebisar sova på rygg, men mardrömslik till sin natur: plötsligt är det bara för sent, utan förvarning eller chans att göra något.
Glänta på dörren i mörkret. Stå blick stilla, frambringa en slät tystnad. Lyssna noga tills det inte är någon tvekan: jo, det där var ett andetag. Främsta riskålder 2-3 månader, men först efter ett halvår kunde jag fullt ut känna att vi var trygga.
Och då, till slut, trodde jag att det var lugnt. Så länge jag höll koll på trafiken och såg till att leksakerna inte hade smådelar kunde jag få njuta av att vara pappa.
