2018-03-21
Elis. Jag kan rädda Elis. Nu har jag möjligheten, just nu. Vi är på leklandet och Sandra kallar på mig, Elis har imponerande nog lyckats klättra hela vägen upp till vulkanens topp och nu är han fast där uppe, ledsen och rädd, eftersom han tycker att rutschkanan ner är för brant.
Detta är en situation som fyller hela min kropp med faderskap. Elis i nöd, och jag har förmågan att göra något åt det, konkret och fysiskt. Det tar bara sekunder: jag rusar fram till vulkanen och fortsätter i nästan samma hastighet uppför den, jag greppar de vita runda plasthandtagen och liksom vräker dem neråt tills jag är uppe.
Du behöver inte vara rädd, Elis. Pappa är här.
Jag frågar om han tycker att rutschbanan är läskig och det gör han, jag frågar om han vågar åka den tillsammans med mig och det säger han att han gör.
Med mig vågar han.
Ja, kanan är brant, det killar till i magen ett ögonblick, men jag har Elis i famnen och jag räddar honom nu.
Var inte rädd, älskling, jag är här. Nu är vi nere.
Allt är bra, gubben.
Allt är bra.
