2018-04-03
Mobilens larm går igång klockan halv sex och jag famlar efter luren för att få stopp på oljudet. Klipper yrvaket med ögonen, lyssnar i den påföljande tystnaden. Elis andetag är jämna och fridfulla, på gränsen till omärkliga, där han fortsätter sova bredvid mig. Han ska in till sjukhuset idag, ta blodprov och kolla gastrostomin, men jag kommer inte att vara där med honom.
Planet ska gå 07:55. Jag slevar i mig lite fil, kollar utetemperaturen, det är halsduksläge. Jag ska åka ifrån honom, åka ifrån familjen, jobbresa till London, bara två nätter men det är första gången jag lämnar Sverige sedan allt hände och jag var ju utomlands just den kvällen, den hemska kvällen då de upptäckte monstret som växte vid Elis hjärna. Resor har varit ett livselixir för mig. Nu, däremot, kryper det i mig vid tanken på att jag ska bort, att jag än en gång ska sträcka ut avståndet så långt att jag inte når Elis.
