2018-04-23
Ansiktsförlamningen. Nu tar vi tag i den. Vi sitter i Uppsala, mittemot en hel rad läkare. Specialister. Deras blickar möts i samma punkt: Elis ansikte. De ber honom att le brett, att blunda hårt, att göra grimaser. De tittar på varandra i samförstånd, gör små noteringar i anteckningsblock de har i knät.
Vi gör detta utanför regelboken. Onkologerna på Karolinska är jättebra på många sätt, men när vi ställt frågor om Elis ansiktsförlamning och varför den aldrig blir bättre har svaren svävat. Sandra såg på nätet att Akademiska i Uppsala hade det här teamet, och här sitter vi nu i ett rum som osar av spetskompetens och erfarenhet. De här doktorerna kan allt om ansiktspares.
Utvärderingen är klar. Chefsläkaren förklarar läget. Det finns en rad mätområden och Elis ligger bara runt 20 procents funktion i vänster ansiktshalva. Det har gått så lång tid att vi inte ska hoppas på att det kommer att bli bra av sig självt. Men det finns hopp. Läkaren förklarar hur operationen går till, han pratar om ”masseternerven” och om att transplantera en nerv från benet. I princip handlar det om få signalerna från den friska ansiktshalvan att också gå till den förlamade delen av ansiktet.
Det är tur att vi tog det här initiativet, för ingreppet måste ske inom två år efter skadan, annars funkar det inte och man är utelämnad till mindre effektiva operationer. Problemet är att det knappast går att operera nu när Elis går på cytostatika, kroppen är för bräcklig då. Vi kommer nog att få vänta tills cellgiftstiden är över, men sen ska vi ta steget mot att fånga hela Elis leende igen. Det är en svindlande, jublande tanke.
