2018-05-08
En solig novemberlördag 2016, knappt ett år innan Elis tumör upptäcktes, var vi uppe vid lekplatsen nära ICA. Barnen for runt i sandlådorna så att overallerna blev smutsbruna, och vid en liten rutschbana som ser ut som en nyckelpiga passerades plötsligt en milstolpe. Efter att ha åkt nerför kanan hamnade Elis i en mindre brottningsmatch mot Folke i gruset. Och förlorade för första gången.
Folke kom i överläge och lyckades hålla nere Elis med sin kroppsvikt och sin styrka. Det finns förstås många saker som spelar in när det kommer till fysisk kamp – tillfälligheter, överraskningsmoment och annat som en förlorare kan använda som ursäkter. Men fram till den stunden hade Elis varit oslagbar, storebror som han är.
Jag såg roat på. Knäppte några bilder, behövde inte ingripa, de var inte osams på riktigt. De lugnade sig, reste sig upp, gick över till en liten trästuga och lekte affär med småstenar som pengar. Jag tänkte för mig själv att det var positivt att bröderna var på väg att bli mer jämnstarka, och imponerades av att lillebror utvecklat så mycket krafter.
Ja, Folke hade blivit starkare. Men nu tänker jag att det kanske också var något annat som spelade in den där gången. Något som börjat äta på Elis styrka.
